Är ghosting någonsin okej?

Tystnaden är också ett svar. Det har man ju hört några gånger. Och visst, det kanske stämmer. Men jag vet inte riktigt om jag håller med om att det alltid är ett särskilt schysst svar.

Jag har funderat en del på det här med ghosting. Varför det ibland verkar vara så svårt att bara säga att man inte är intresserad längre. Och jag ska väl erkänna direkt att jag inte alltid har varit så mycket bättre själv.

Jag har också ghostat. Ibland har jag låtit konversationer rinna ut i sanden för att intresset helt enkelt inte funnits där. Och ibland har det nog varit enklare att inte svara än att behöva förklara varför.

Men jag tycker ändå att det är skillnad på att ha skrivit några meddelanden på en dejtingapp och att faktiskt ha träffats och börjat lära känna varandra. Om två personer skriver lite och ingen riktigt tar initiativ till att fortsätta, måste man verkligen skicka ett avslut då? Nej, det tycker jag inte.

Men har man träffats, kanske flera gånger, och börjat känna att det finns något där, då tycker jag att det blir en annan sak.

För det är inte bara själva tystnaden som är jobbig. Det är ju allt man börjar fundera på efteråt. Sa jag något konstigt? Var jag för på? Eller missförstod jag alltihop?

Och plötsligt sitter man där och läser gamla konversationer som om man försöker lösa ett kriminalfall. Man letar efter någon liten ledtråd som kan förklara vad som egentligen hände.

Jag kan skratta åt det idag, men jag vet också hur lätt det är att fastna i de där tankarna. Jag har själv varit med om det, men jag har också genom åren haft många samtal med vänner som upplevt samma sak. Och det är nästan lite sorgligt hur mycket en sådan tystnad kan påverka en människa.

Jag har hört vänner prata om sig själva på ett sätt som de förmodligen aldrig skulle prata om någon annan. Man börjar fundera på vad man gjort fel, om man inte var tillräckligt intressant eller om det var något hos en själv som inte dög. Och innan man vet ordet av har någon annans tystnad börjat påverka ens egen självkänsla.

För varför är vi ibland så snabba med att ifrågasätta vårt eget värde, istället för att fundera på om personen som försvann ens var rätt för oss?

Jag har hört ett uttryck som jag tycker är ganska fint. Att det som är menat för mig kommer att stanna, och det som inte är det får gå vidare.

Jag tycker om tanken att allt händer av en anledning. På något sätt finns det något tröstande i det, även när man inte riktigt förstår varför saker blir som de blir.

För vi kan ju inte få någon att vilja stanna kvar. Och kanske behöver vi inte heller lägga så mycket energi på att förstå varför någon väljer att gå. Det betyder ju inte att man själv är mindre värd.

Och jag tror faktiskt att de här erfarenheterna har förändrat mitt eget sätt att se på dejting. När man vet hur det känns att sitta och älta något som man aldrig fått ett riktigt svar på, då vill man kanske inte utsätta någon annan för samma sak.

Idag försöker jag därför vara tydligare. Om någon vill bjuda ut mig och jag inte känner att intresset finns där, då försöker jag säga det på ett schysst sätt. Samma sak om man har träffats och jag inte vill fortsätta. Det behöver ju inte vara någon lång förklaring. Ibland räcker det med ett enkelt meddelande.

Vi pratar ju ofta om vad vi vill ha hos en partner. Att personen ska vara ärlig, omtänksam och kunna kommunicera. Men är vi alltid så bra på det själva?

Jag tror att det är ganska lätt att ha förväntningar på hur andra ska bete sig, men kanske inte alltid lika lätt att leva upp till dem själv.

Så tillbaka till frågan. Är ghosting någonsin okej?

Ja, ibland tycker jag faktiskt det. Alla konversationer behöver inte ett avslut. Men har man hunnit lära känna varandra tycker jag ändå att man kan ta sig tiden att skriva några rader. Det är väl egentligen inte så mycket begärt?