Hur träffas man ens idag?

Den eviga frågan som jag och mina singelvänner återkommer till. Eller ja, de få singelvänner jag har. För är det bara jag, eller har det faktiskt blivit svårare att träffa någon?

Jag älskar kärleksfilmer. Ni vet sådana där två personer möter varandras blick och liksom inte riktigt kan släppa den. De springer på varandra igen, kanske flera gånger, tills någon till slut vågar säga hej.

”Känner vi varandra? Jag tycker att jag har sett dig förut?”

Och där börjar det. Ett samtal som leder till en kaffe på stan. Kanske frågar han efter mitt nummer, ringer några dagar senare och vill ses igen.

Alltså, hur fint hade inte det varit?

Jag är nog lite gammeldags när det kommer till uppvaktning. Jag tycker om när någon visar intresse, tar initiativ och faktiskt är tydlig med vad han vill. Och självklart kan jag som kvinna också ta första steget. Det har jag gjort flera gånger.

Men om vi återgår till verkligheten en stund. Hur ofta händer egentligen de där mötena som man ser på film?

En av mina singelkompisar har barnen på heltid och bor utanför stan. Hennes dagar består av jobb, barn och allt annat som ska hinnas med.

”Men hur ska jag träffa någon? Det kommer ju inte direkt en karl och knackar på min dörr och bjuder ut mig.”

Och hon har ju en poäng.

Jag har själv min son nästan hela tiden. Han är hos sin pappa varannan helg, och även om jag uppskattar min egentid så ska den ju räcka till ganska mycket annat också. Vänner, träning, vardagssysslor och ibland vill man faktiskt bara ligga i soffan och göra absolut ingenting.

Så var ska den där spontana kärleken uppstå? Mellan jobbet, hämtningen och handlingen? Ska man börja flirta vid självscanningen på ICA?

Häromdagen pratade jag med en killkompis om dejtingappar. Han var väldigt tydlig med att det inte var hans grej. Han vill träffa någon naturligt. Hans tidigare relationer har börjat som vänskap och sedan vuxit till något mer.

Och jag förstår honom.

Enligt Svenskarna och internet 2025 föredrar 55 procent av singlarna att få den första kontakten med en potentiell partner i verkligheten.

Men det är just där jag fastnar. För att vilja träffa någon naturligt och att faktiskt ha möjligheten är ju två helt olika saker.

Under de snart två år som jag har varit singel har jag träffat eller fått kontakt med män antingen ute på dansgolvet eller via en app. Och det har ju uppenbarligen inte blivit någon kärlekshistoria än. Annars hade jag väl inte suttit här och skrivit om det.

Men det har också fått mig att fundera på en annan sak.

För kanske handlar det inte bara om var man träffar någon, utan också om hur man hittar någon som faktiskt vill samma sak.

Jag har flera gånger upplevt att det varit svårt att komma vidare från det där första intresset. Jag har velat ställa lite djupare frågor, förstå vem personen är och vad han söker. Men ibland har kontakten bara runnit ut i sanden. Andra gånger har vi upptäckt att vi tänker väldigt olika kring sådant som faktiskt spelar roll.

Barn, avstånd, värderingar, framtiden. Hur man vill leva sitt liv och vad man hoppas kunna dela med någon annan.

Och det är ju sådant jag gärna vill veta. Inte för att planera hela framtiden innan första dejten, men för att förstå om det ens finns förutsättningar att bygga något tillsammans.

Det är också en stor anledning till att jag tycker det känns så meningsfullt att vara medgrundare i Aivelyn.

Vi vill skapa något där man får möjlighet att upptäcka mer av människan bakom bilden. Där personlighet, värderingar och det man söker i livet får ta plats redan från början och hjälpa till att hitta människor som man faktiskt kan passa ihop med.

För mig känns det som en väldigt bra början.

Sedan spelar det förstås ingen roll hur bra man passar ihop på papperet om inte känslan finns när man väl träffas. Den där kemin, nyfikenheten och viljan att ses igen går ju inte att bestämma i förväg.

Och jag vill fortfarande ha allt det där.

Blicken som dröjer sig kvar lite längre. Någon som faktiskt ringer. En kaffedejt där samtalet flyter så bra att man plötsligt inser att man suttit där i tre timmar.

Jag vet inte var eller hur jag kommer träffa någon. Kanske blir det på det där spontana sättet jag drömmer om. Eller kanske genom Aivelyn.

Och tänk ändå, hur häftigt hade det inte varit att träffa kärleken genom en app som jag själv är med och bygger?

Det hade ju varit en ganska fin kärlekshistoria i sig.