Googlar du din dejt innan ni ses?

Jag ska väl erkänna en sak direkt. Jag gör det. Och inte bara en liten snabb googling heller. Ibland undrar jag faktiskt om jag inte borde söka jobb som privatdetektiv.

Det kan räcka med att jag får kontakt med någon på en dejtingapp för att nyfikenheten ska vakna. Vem är den här personen egentligen? Är han den han utger sig för att vara? Och om han verkar lite för bra för att vara sann, ja, då åker förstoringsglaset fram.

Facebook, Instagram, Google och ibland en bildsökning. Man vill ju gärna veta att personen faktiskt existerar och inte har lånat någon annans bilder.

Och känner jag igen någon blir det nästan värre. Men vänta nu, hade inte han ett förhållande? När tog det slut? Undrar varför?

Det händer också att kompisar skickar en bild eller ett namn till mig och frågar: “Vet du vem det här är?” Och på något märkligt sätt lyckas jag ganska ofta hitta information.

Jag vet inte riktigt när jag blev så bra på det här. Men det säger ju också en del om hur lättillgänglig information om andra människor har blivit.

För om jag kan hitta så här mycket om någon annan, hur mycket kan då inte någon annan hitta om mig?

När blev det egentligen så här komplicerat att bara gå på en dejt? Jag upplever inte att det var samma detektivarbete för typ femton år sedan. Visst var man försiktig då också, men i dag har vi helt andra möjligheter att kontrollera vem vi pratar med.

Och ibland går efterforskningarna längre än sociala medier. Både jag och mina vänner har använt Lexbase för att se om det finns några domar och i så fall vad de handlar om.

För det handlar ju inte bara om nyfikenhet. Det handlar också om trygghet. Vi hör om människor som blir lurade på pengar, utsatta för hot eller råkar illa ut när de träffar någon. Det är kanske inte så konstigt att man vill veta lite mer innan man bestämmer sig för att ses.

Jag läste en amerikansk undersökning från Pew Research Center där 52 procent av dem som använt dejtingappar uppgav att de trodde sig ha stött på en bedragare. Bland kvinnorna ansåg 57 procent att dejtingappar inte var ett tryggt sätt att träffa människor. Det säger ändå någonting om oron som kan finnas.

Jag minns när en kompis berättade att hon hade följt med sin vän på en dejt. Eller ja, inte riktigt med på dejten. Hon hade satt sig på samma kafé, några bord bort, för att finnas i närheten om någonting skulle kännas fel.

Problemet var bara att hon som faktiskt var på dejten tyckte att hela situationen var så rolig att hon knappt kunde hålla sig för skratt.

Och det bästa av allt? Dejten gick jättebra. Så bra att hon senare blev tillsammans med mannen.

Så där satt min kompis på sitt lilla hemliga säkerhetsuppdrag medan en kärlekshistoria började några bord bort.

Men samtidigt funderar jag. Har vi blivit bättre på att skydda oss själva, eller har vi också blivit lite för misstänksamma?

För visst finns det en risk att vi blir för snabba med att döma någon utifrån det vi hittar. Ett tidigare förhållande eller en gammal bild behöver ju inte säga särskilt mycket om vem personen är i dag.

Fast jag har faktiskt varit med om en dejt där jag önskar att min kompis hade gjort en lite bättre bakgrundskoll.

För ungefär femton år sedan ordnade hon en blinddejt åt mig. Mitt enda krav var att killen inte skulle bo i samma stad.

Hon var väldigt nöjd med sitt lilla projekt. Hon hade pratat mycket med honom och var övertygad om att vi skulle passa ihop. Samma humor, liknande personligheter och hon kände ju mig utan och innan.

Så jag gick på dejten. Vi hade faktiskt trevligt och pratade på, tills det kom fram vem han var.

Han hade tidigare varit tillsammans med en släkting till mig.

Men herregud. Av alla människor hon hade kunnat hitta som dessutom bodde i en annan stad!

Det slutade med att vi avbröt dejten och att det dessutom blev lite dålig stämning mellan mig och min släkting.

Så ja, ibland hade det kanske varit bra med åtminstone en liten googling innan.

Det är också en av sakerna jag uppskattar med tanken bakom Aivelyn.

Här handlar matchningen inte bara om att svepa bland bilder. Man får svara på frågor om sig själv, sina värderingar och vad man söker, och får sedan förslag på personer man faktiskt kan passa ihop med.

Jag tänker att det åtminstone kräver lite mer engagemang än att bara skapa en profil och börja kontakta människor på måfå.

Även om ingen dejtingapp kan garantera att alla har ärliga avsikter.

Och kanske är det just där någonstans jag landar. Jag vill kunna vara försiktig, men jag vill också kunna ge människor en chans.

För hur mycket vi än googlar kan vi ju aldrig få hela bilden av en människa genom en skärm.

Så jag kommer nog fortsätta med mina små efterforskningar. Men jag ska försöka komma ihåg att det är skillnad på att kontrollera vem någon är och att redan ha bestämt sig för vem personen är.