Måste det finnas ett pirr direkt?

Alltså det här med pirr. Måste det verkligen finnas där från första stund när man träffar någon? Ni vet, fjärilar i magen, hjärtat som slår lite extra och känslan av att det bara säger klick.

Jag har nog varit med om de flesta varianterna vid det här laget. Och om det är något jag lärt mig så är det att det där pirret inte alltid är särskilt pålitligt.

Jag har till exempel haft kontakter på distans där man pratat i telefon i timmar, skrivit dagligen och verkligen lärt känna varandra. Ibland under flera månader, ibland till och med år. Man bygger upp förväntningar, längtar efter att ses och tänker att det här kommer ju bli hur bra som helst.

Och så kommer dagen när man äntligen träffas.

Ingenting. Nada. Nollställt.

Där står man och undrar vart alla känslorna tog vägen. Personen är ju densamma som man pratat med så länge, men ändå känns det inte alls som man föreställt sig.

Lite av ett magplask faktiskt.

Det har i alla fall fått mig att ändra mitt sätt att dejta. Jag vill inte längre lägga månader på att skriva med någon innan vi ses. Har nästan satt en liten tidsgräns för mig själv. För hur bra samtalen än flyter på så är det ändå först när vi träffas som jag känner om det finns något att bygga vidare på.

Jag vill träffa någon på riktigt och känna efter om vi faktiskt har någon kemi.

Det är också en av anledningarna till att jag är så hoppfull kring Aivelyn. Att kunna matchas utifrån värderingar, intressen och sådant som faktiskt betyder något. Då har man förhoppningsvis redan kunnat checka av några viktiga boxar innan man ses. Sedan återstår ju det som ingen matchning kan avgöra åt en. Hur det faktiskt känns när man står framför varandra.

Sedan har vi ju den där andra varianten.

Man får syn på en man och tänker HERREGUD, vilken karl!

Utseendet, leendet, hela paketet. Pirret är på topp.

Tills han öppnar munnen.

Och så var det pirret borta. Haha, ibland går det fort!

Men jag har också varit med om när allt faktiskt stämt från första mötet. Attraktionen har funnits där, samtalet har flutit på och personkemin har varit bra. Och ja, det har faktiskt lett till en relation.

Samtidigt har jag upplevt raka motsatsen.

Jag har träffat män som jag inte alls känt någon större fysisk attraktion till från början, men där det funnits något annat som gjort mig nyfiken. Kanske har vi haft väldigt trevligt, kunnat prata om allt möjligt eller så har personen helt enkelt fått mig att känna mig sedd.

Och i en relation växte faktiskt attraktionen fram med tiden. Ju mer jag lärde känna honom, desto mer började jag tycka om honom, även utseendemässigt.

Jag har också dejtat en man där attraktionen saknades, men där så mycket annat klickade att jag tänkte att det kanske kunde komma senare. Det visade sig med tiden att han inte var rätt för mig ändå, men jag ångrar inte att jag gav det en chans.

För tänk om man skulle avfärda någon som faktiskt kunde vara rätt, bara för att det inte slog gnistor under första dejten?

Och det där med utseendet är egentligen ganska intressant. För jag har märkt hur mycket ens känslor påverkar hur attraktiv man tycker att någon är.

Män som jag tidigare varit väldigt förälskad i och tyckt varit hur snygga som helst kan jag idag titta på och tänka: Vad såg jag egentligen hos honom?

För när någon har behandlat en illa kan även attraktionen försvinna. Och då spelar det faktiskt ingen roll hur snygg man en gång tyckte att personen var.

Jag har också varit i relationer där känslorna varit starka trots att jag innerst inne vetat att något inte varit bra. Huvudet har sagt en sak och hjärtat en helt annan.

Så starkt pirr behöver ju uppenbarligen inte betyda att någon är rätt för en heller.

För mig handlar det nog mycket om hur jag känner mig tillsammans med personen. Och nu kanske jag låter lite flummig, men jag tror verkligen på det där med good vibes. Att man trivs ihop, kan skratta tillsammans och bara känner att det är trevligt. Att man kan vara sig själv utan att behöva fundera över varje liten sak man säger eller gör.

Jag behöver inte gå från en första dejt med fjärilar i hela magen. Men jag vill gärna gå därifrån med känslan av att jag vill träffa honom igen.

Så måste det finnas ett pirr direkt?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag har ju själv upplevt att attraktion kan växa fram. Men jag tror att det behöver finnas något där. En nyfikenhet, en bra personkemi eller bara en känsla av att man vill veta mer om personen.

Samtidigt är det ju skillnad på att vara nyfiken på någon och att fortsätta träffas bara för att man hoppas att känslorna ska dyka upp.

Kanske är vi ibland lite för snabba med att bestämma oss efter första dejten. För tänk om pirret faktiskt kommer på den andra? Eller tredje?

Och om det ändå inte känns rätt efter ett tag, ja, då vet man åtminstone att man gav det en chans.