Kan någon vara rätt person vid fel tidpunkt?

Det där har man ju hört några gånger. Att man kan träffa helt rätt person, men vid helt fel tidpunkt.

Och visst låter det romantiskt? Två människor som egentligen passar så bra ihop, men där livet av någon anledning kommer emellan.

Jag har själv funderat en hel del på det här. För jag har också träffat personer där jag tänkt att om omständigheterna bara hade sett lite annorlunda ut, så kanske det hade kunnat bli något.

Men jag börjar undra om vi ibland romantiserar hela grejen lite.

Jag träffade en man som på många sätt hade det jag söker hos en partner. Han var trygg, mogen, omtänksam och vi hade en fin kontakt. Men han hade också mycket omkring sig i livet, bland annat en flytt, och det fanns inte riktigt utrymme för något mer just då.

Och när jag berättade om det för mina vänner fick jag höra:

“Men han verkade ju vara en så fin kille. Bara för att det inte fungerar nu betyder det ju inte att det aldrig kommer göra det.”

“Vem vet, ni kanske springer på varandra på ICA om några år och då säger det klick!”

Och romantikern i mig vill ju gärna tro på det där.

Att man kanske springer på varandra igen när livet har lugnat ner sig. Han har landat i sitt, jag i mitt, och plötsligt är förutsättningarna helt annorlunda.

Det är ju nästan som en liten romantisk film man börjar spela upp i huvudet.

Men så kommer realisten i mig och förstör stämningen.

För om man verkligen är intresserad av någon, försöker man väl ändå skapa tid för den personen?

Eller är det så enkelt?

För jag förstår ju också att livet ibland kan vara komplicerat. Man kan ha hur mycket som helst omkring sig och faktiskt inte vara redo för en relation, även om man träffar någon man tycker om.

Men jag undrar om vi ibland använder den där dåliga tajmingen som en liten tröst. Att det inte fungerade nu, men kanske sen.

Och så håller man kvar vid tanken på vad det hade kunnat bli.

Jag har också haft en person som återkommit i mitt liv flera gånger genom åren. De första gångerna tänkte jag nog att det kanske skulle fungera den här gången. Men efter ett antal repriser, jag har faktiskt tappat räkningen, har jag snarare insett att vi nog varit varandras rebound än två människor som väntat på rätt tidpunkt.

Jag har även hittat tillbaka till ett tidigare förhållande efter att vi varit ifrån varandra och utvecklats på varsitt håll. Men trots det fungerade det inte.

Så kanske är det inte alltid tajmingen det är fel på.

Samtidigt vill jag inte helt avfärda tanken på att rätt person kan komma vid fel tidpunkt. För människor förändras ju, och livet förändras med oss.

Men det är nog också lätt att förälska sig lite i tanken på vad något hade kunnat bli , särskilt när man aldrig riktigt fick chansen att ta reda på det.

För hur vet man egentligen att någon var rätt person om man aldrig hann lära känna varandra på riktigt?

Kanske behöver man inte stänga dörren helt för någon som en gång kändes rätt. Men man behöver ju inte heller stå kvar och vänta på att personen ska komma tillbaka.

Och om man nu skulle springa på varandra i mataffären om några år och det faktiskt säger klick, ja, då får man väl ta det därifrån.

Men fram till dess tänker jag att livet får fortsätta.